I November, när vi var i Östersund på utbildning på Eldrimner, rymde vår galt över till gyltorna så våra underbara gårdsskötare fick hysa in honom till sin rätta hage igen.
När vi insåg att den ena gyltan var dräktig var det väldigt nära inpå grisningen. Vi höll kontakt och rådfrågade våra ”mentorer” Björn och Kristina som började sin resa inom småbruk precis som oss. Efter många vändor av om och men så beslutade vi oss för att inte flytta gyltan utan hon fick fortsätta att gå med den andra gyltan som hon gått tillsammans med sen de var kultingar.
När dagen för grisningen kom började hon bädda i huset deras precis så naturligt som sig bör. Vi hade fått till oss att grisar ska sköta grisningen själva så vi försökte att inte vara uti dem men höll koll på lite avstånd.
På kvällen hade en liten kulting fötts, däremot hade Gyltorna gått därifrån och satt i vårt andra vindskydd. Vi avvaktade lite och kort därpå föddes ännu en som dock var döfödd. Vi beslöt oss för att börja stötta upp lite och försöka få den första kultingen till spenen men i det här var den alldeles för svag. Sedan låg jag och Robin om vartannat i båset hos dem och när det började närma sig tre timmar efter sista grisningen så kom plötsligt fyra levande små kultingar. Vi beslöt oss för att hjälpa dem till spenen då gyltan var helt lugn med oss där. Däremot började den andra gyltan vara irriterad och plötsligt skulle hon få bort oss därifrån. Vi inser att den gyltan nu försöker skydda grismamman från kultingarna. För vår del var det bara att gå från den ilskna gyltan..
Vi beslöt att vi behövde försöka sära på gyltorna för att kultingarna skulle överleva men det var försent för oss. Gyltorna skulle absolut vara uti varandra och kultingarna lämnades igen.
Som tur var hade vi möjlighet att ha telefonkontakt med Björn och Kristina under natten då vi insåg att vi tillslut stod handfallna och kunde inget göra.. Vi lade kultingarna uti värmelampan i båset där Gyltorna låg och sedan kunde vi inte mer göra.. Vi gick in och sov några timmar och när vi kom ut igen så hade ingen av kultingarna klarat sig.
Morgonen därpå kom ytterligare två dödfödda kultingar så totalt 8 fick hon.
I efterhand har man såklart vägt massor av tänk om och så vidare.
Jag gissar att detta är en av mååånga lärdomar vi ska ta vara på, och hur tänker vi att vi ska orka med att leva på detta vis med allt slit och enorma ansvar det innebär?
Ja den frågan ställer jag mig lite nu och då också =) Kunde ju lika gärna välja en enkel väg, alltid se efter det enkla i livet och ta genvägen förbi det jobbiga som man behöver ta itu med.
Men i mitt fall kommer jag fram till att jag aldrig kan skydda mig från saker som sker. Jag behöver ta lärdom, jag behöver lära mig att inte klandra mig själv när saker går snett.
När vi är på gården och uti djuren så lever vi med denna natur som vi människor hör till också. Vi upplever så mycket glädje i allt som sker, för på en gård med djur sker det enormt mycket under ett år. Ta bara årstidernas växling, och hur djuren själva förhåller sig till denna.
Dessa motgångar är såklart riktigt tuffa, och vi var nog rätt nere både jag och Robin dagen efter, men detta stärker en att jobba på ett sätt där vi får ansvaret att ta hand om livets gång från avel till förädling.
Den äkthet som vi kommer att känna och ödmjukhet inför vad vi stoppar i våra munnar, och hur vi förhåller oss till naturen det är livet självt! Och ni som läser våra inlägg får följa denna fantastiska resa.
Det är väldigt mycket prat om djur och mat i medier idag, och jag kan hålla med om att det kanske finns mindre känslor med i mina odlingar än om det är tufft när de dör och behöver sås om, men den kontakt och den själsliga närhet sm djuren på gården ger människan är ofrånkomlig. Vi är flockdjur och behöver känna närheten till andra varelser, jag vet att jag med säkerhet inte skulle känna så mycket glädje utan det liv och den rörelse som djuren ger oss och framförallt barnen på vår gård.
Alla delar behövs =)