Kategori: Chark

Livet på gården blir inte alltid som man har tänkt. Förra veckan, inom loppet av 6 dagar, förlorade vi bägge våra avelssuggor i två helt olika sjukdomar.

Den första hade ett utdraget förlopp där vi trodde hon hade repat sig men insjuknade rätt så fort igen och fastän råd och medecin från veterinären så blev hon så pass dålig att vi kom till en gräns där jag kände att det var bättre att hon inte behövde kämpa mer.

Den andra insjuknade en kväll då vi såg att hon inte alls var matfrisk men var annars normal. Då jag gick ut på morgonen efter och skulle utfodra dom så låg hon med uppsvälld mage i boxen så kontakt med veterinär togs och dom kom ut till gården för en undersökning och medecinering. Vi höll koll på hon under dagen och när jag sen på kvällen går ut för att göra kvällsfodringen så hade hon svällt ännu mer och såg ut att vara smärtpåverkad, fastän smärstillande från veterihär. Så medans jag har telefonkontakt med dom jag köpt grisarna av för att få mer tips vad jag kan göra så tog hon sitt sista andetag. Allt inom loppet av 24 timmar.

Prover är skickade från bägge grisar till analys för att säkerställa vad det är som gjort att dom dog. Men det finns ingen misstanke om att det skulle vara smittsamt.

En ljusglimt i det hela är dock att kultingarna som vi fått av bägge suggorna blir bara större och rörligare. Dom tar sig större friheter som att inte alls bry sig om elstängslet och utforska hela gården. Gärna runt huset och på den framtinade gräsmattan. Nåja, till slut blir dom nog så pass stor att det är trynet deras och inte ryggarna som tar i eltråden. Då hoppas jag att dom lär sig läxan.

/Robin

I måndags kom första kullen griskultingar, precis på beräknad dag s lite koll hade vi. Måndag morgon när Robin åkte och jagade hade hon inte fått någon, men vi visste att det var på gång då hon var väldigt svullen.
När jag skulle skjutsa barnen till bussen lite senare så smög vi ut och då hade en kulting tittat ut =)
Vid nio var dom tre och sedan på eftermiddagen 6 stycken varav en döfödd. Vi väntade oss att det skulle bli fler eftersom denna fick 8 stycken förra gången, och dessutom var rejält stor, men icke. Sedan gick vi på helspänn första dygnen, varje gång vi var ut räknade man att alla levde, under första dygnet låg hon dock ihjäl en av dem. Vi visste att det kunde ske, men det är såklart väldigt tråkigt ändå.
Nu är det fyra kvar och idag blir dom en vecka, de börjar vara utanför grisningsboxen på små äventyr i hagen – fantastiskt roligt att sitta och iaktta deras mönster.
Jag är glad att Gullan tagit till sig dem så fint och verkar lugn och nöjd.

Annat var det med vår andra Isabell, där vi var helt säkra på att hon skulle ha torsdagen veckan innan. Vi inbillade oss att hon började bädda och vi väntade och väntade…. Men inga kultingar kom!?
Vi såg ju när hon blev betäckt, direkt vi släppte ihop dem med galten!??

Nu gissar vi att hon är ca två veckor bort, men har inte så stor koll så vi får hålla ett öga på när det börjar vara dags =)

Jag håller på att färdigställa broschyrer till kommande LooP mässan här i Raggsjö den 23/9 där vi kommer stå och informera om vårt företagande, så då är ni varmt välkomna till Raggsjö /Malin

Det är en sak som slagit mig rätt ofta nu under sensommaren, och det är det enorma tålamod vi småbrukare besitter. Tålamod och tillit att följa naturens gång, vänta in den där stunden när det odlade är redo att skördas, vänta in hönornas ruggningsperiod för att få ägg igen och vänta in griskultingarnas ankomst.
Det finns någonting magiskt i denna väntan, att hålla ut – saker förändras och till slut står vi där närmare jul med ett nyvärpt ägg i handen, eller kålen som är mer än redo att skördas och lagras =)

Vi tog en välförtjänt semester/bröllopsresa och vandrade i fjällen härom veckan, och planerade att flytta gyltorna till grisningshagarna/boxarna när vi kom hem i måndags, men som vanligt när i är borta ansar råttorna på bordet. När min syster kom på lördagsmorgonen för att fodra dem så låg gyltorna vid brofarstun till vårat hus. De hade på något vis tagit sig ut ur hagen och vandrat runt under natten, tack gode gud att de lät potatislandet vara!
Gurra, vår galt däremot, han låg så lugnt kvar i deras hage och hade inte haft nån lust alls att hänga med. Denna galt är den absolut störta livsnjutaren jag träffat på!

Men detta ledde till att min syster lockade in gyltorna med mat i grisningsboxarna, så vårt arbete att flytta dem i måndags var redan gjort =)

De börjar vara stora nu och den ena är beräknad under kommande vecka:

Vi plockade ner ett häbre när vi skulle göra nya hagar, detta hade hästarna gnagt på så timret på ena sidan var rätt tunt. Inne i häbret stod inristat årtaloch namn 1908 tror jagdet var och det skar lite i mig att bara riva ner något så ordentligt och handgjort. Menvi började i alla fall riva ner det, det enda bekymret var att övredelenav häbret rörde sig inte, det dtod kompakt. D slog det mig att vi kunde använda den övre delen, som hästarna inte rört, till vindskydd för grisarna, och så fick det bli. Det känns riktigt bra att kunna ta tillvara och bevara denna byggnad. Och grisarna kommer att få en 5 stjärnig sovsal =)

En god fortsatt sensommar önskar jag er! /Malin